Information om Tollarsjukan
TOLLARSJUKA
Sedan några år har hundar av rasen Nova Scotia duck tolling retriever (även kallad tollare) drabbats av ett sjukdomskomplex som kallas för tollarsjuka. Många frågor är fortfarande oklara när det gäller tollarsjuka och sjukdomsbilden kan variera kraftigt. I nuläget är det osäkert om det rör sig om olika varianter av en sjukdom eller om det i själva verket är flera sjukdomar. De sjukdomsbilder som uppträder är huvudsakligen reumatisk värk med ledinfalammation (artrit) eller hjärnhinneinflammation (meningit). Ofta drabbas unga hundar, vanligen yngre än fyra år.
Man har misstänkt att det är immunförsvaret som reagerar "fel" hos hundar med tollarsjuka. Vad som utlöser sjukdomen och på vilket sätt immunförsvaret fungerar onormalt är dock fortfarande okänt.
Autoimmun reaktion
Sjukdomsbilden vid tollarsjuka är i vissa fall mycket lik så kallade autoimmuna sjukdomar. Autoimmuna sjukdomar kännetecknas av en onormal immunologisk reaktion i kroppen, riktad mot kroppens egna vävnader. Normalt skyddar det egna immunförsvaret mot främmande ämnen (så kallad antigen) som kommer in i kroppen utifrån (till exempel bakterier och virus) men kroppens egen vävnad ska inte angripas. När man drabbas av en autoimmun sjukdom har någonting i denna reglering mellan främmande och egen vävnad satts ur funktion. I samband med autoimmuna sjukdomar förekommer vanligen antikroppar (en typ av skyddsämnen producerade av immunförsvarets celler) riktade mot kroppsegna vävnader (så kallade autoantikroppar) i onormal mängd. Det är fortfarande oklart om det är en autoimmun reaktion som är grundorsaken till tollarsjuka, eller om andra immunologiska faktorer är inblandade.
Symtombild
Symtom hos drabbade hundar är ofta stelhet samt led- och muskelsmärta som kan vara mycket lik den som förekommer vid autoimmuna reumatiska sjukdomar. Stelheten är vanligen mest påtaglig efter vila och kan ofta "värmas ur" efter hand. Hunden kan ha ont i musklerna och vara ovillig att till exempel gå i trappor eller hoppa i/ur bilen. Det är också typiskt med en så kallad "vandrande hälta" där olika ben och olika leder drabbas. Hos en sådan hund kan hältan vara mest markerad på ett ben en vecka, medan den veckan därpå kanske huvudsakligen ömmar från ett annat ben. Spontana förbättringar och försämringar av sjukdomsbilden är något som ofta kännetecknar sjukdomen.
Ibland drabbas hundarna av feber och i vissa fall påverkas även njurar och lever. När andra organ också är inblandade kan detta vara ett tecken på den autoimmuna sjukdomen SLE (systemisk lupus erythematosus). Det kan dock vara så att tollarnas variant av SLE skiljer sig något från SLE hos andra hundraser.
Hjärnhinneinflammation har också beskrivits som ett symtom hos hundar med tollarsjuka. Ibland har man angivit att hjärnhinneinflammationen kan uppträda tillsammans med symtom från lederna. Hjärnhinneinflammation visar sig som en ofta akut uppkommen stelhet i nacken med kraftig smärta och vanligen också feber. Hundarna rör sig mycket ovilligt och kan skrika till spontant. I nuläget vet vi inte om hjärnhinneinflammation hos tollare är en del av tollarsjukan, med liknande (ännu okänd) grundorsak, eller om det är en separat sjukdom.
Diagnos
När en hund insjuknar första gången med ovan nämnda symtom är det viktigt att utesluta andra diagnoser, eftersom symtomen kan ha många andra orsaker. Det kan till exempel vara aktuellt med olika blodprovsundersökningar, röntgen och/eller ultraljud. Hos en hund med tecken på hjärnhinneinflammation bör prov av ryggmärgsvätskan tas för att kunna fastställa diagnos samt klargöra vilken typ av hjärnhinneinflammation det i sådana fall rör sig om.
Behandling
Behandlingen varierar något beroende på typ av symtom. Antibiotikabehandling kan bli aktuell om man misstänker, alternativt inte kan utesluta, en infektion. Ofta försöker man lindra symtomen genom att behandla drabbade hundar med smärtstillande/antiinflammatoriska läkemedel eller kortison i nedtrappande dos.
Effekten av behandlingen varierar. Regelbundna återbesök med provtagning kan bli nödvändiga, eftersom sjukdomen ofta är kronisk och det finns risk för återfall efter avslutad behandling. Fortfarande är dock mycket okänt kring sjukdomsutveckling, prov-och behandlingsresultat, prognos med mera.
